Ästad Folkskola.
Det var en gång ... så börjar de flesta sagor. Den här sagan handlar om en skola.
Det var en gång en skola som byggdes, som revs ner, som byggdes upp igen, som lades
ner, som återuppstod. Det handlar om Ästad skola.
Under senare hälften av 1800-talet började man känna ett visst behov av en fast skola i
Skogsbo Rote. Man hade haft ambulerande undervisning, men då en del barn hade endast
gått åtta veckor på ett helt år insåg man att något måste göras.
Det tog ett par år innan man kunde enas om platsen där skolan skulle byggas. Det fanns
tre byar i roten, och alla tre, ville ju att deras barn inte skulle ha för lång väg att gå. En klok
person kom med förslaget att bygga mitt i roten, då skulle barnen från Nabben bort-mot
Åkulla ha lika långt som barnen från Flyet (Joastorp) eller barnen från Hult (Högryd).
Alltså blev det Ästad. Vid denna tid var Ästad en lika liten by som de andra två, Stegared
och Angryd. När skolan blev byggd så kom det snart både affär och mejeri till byn.
Skolhuset bestod av ett klassrum och ett rum och kök för lärarinnan. Vedbod och dass
byggdes på andra sidan landsvägen. Då kunde man utnyttja vägen som skolgård. Under 40
år undervisade en ensam lärarinna barn från 7 till 14 år. Barnantalet ökade i början på
1900-talet och så gick lärarinnan och blev kär. Hon gifte sig och då det inte passade med en
gift lärarinna så slutade hon sin tjänst.
-
Då det blivit trångt om utrymmet beslöt man att bygga en ny skola. Man rev ner den
gamla och tog till vara byggmaterialet som flyttades något hundrtal meter från den gamla
platsen. Nu slog man på stort, skolhuset med två klassrum och en separat lärarbostad med
två lägenheter. 1919 var skolan inflyttningsklar.
Så gick det ytterligare 30 år, bra år för en del, mindre bra för andra. När en liten skolgosse
blev tillfrågad om vad han tyckte om att gå skolan blev svaret" Näe, de e bare te att plåga
fölk mä " ... Under krigsåren satte man in centralvärme med vedeldad panna i källaren. En
av lärarinnorna ansåg sig bli "gasad" av otät och läckande murstock och sade upp sig. Den
andra gick i pension. Då beslutade man att lägga ner hela skolan.
Hemvämsföreningen köpte skolhuset och ändrade om en av salarna till kök. På vinden inreddes en lägenhet som hyrdes ut. Resten av huset fick behålla sin skolprägel.
Så gick 40 år med hemvärnsövningar, stab vid krigsförbandsövningar, lottakurser, sy- och
vävkurser, matlagningskurser m.m. Men så småningom så tog även de flesta hemvärnsgubbar
slut och det beslutades att huset skulle säljas.
Någon uttryckte tanken att det enda man kunde använda huset till var ett museum. Sagt
och gjort! Gamla skolattrialjer hittade tillbaka, de hade legat gömda och glömda på vindar
och i källare i hela Varbergs kommun.
De senaste 25 åren är det många personer, skolklasser och deltagare i pensionärsresor
som återigen stått vid den gamla orgeln och sjungit "Din klara sol går åter upp", suttit i
bänkarna och doppat pennan i bläckhornet för att med spretiga bokstäver skriva sina
namn.
När trampet och sorlet från besökarna tystnat, kan man ana hur damerna på de tre fotografierna i avklädningsrummet, Anna Severinsson, Anna Carlsson och Märta Benson nickar till varann," Jojo, än lever den gamla skolan " ...